Hej ni få som läser, det här inlägget kan ni hoppa över att läsa, bara jag som behöver skriva av mig.

Jag borde vara glad, jag menar jag har inte haft några traumatiska problem på länge och jag har världens underbaraste älskling, men ändå gör jag det inte. Jag känner mig långt borta i huvudet, jag har svårt att koncentrera mig, känner mig ällmänt trött och typ nere. Frågan är varför…

Visst jag ligger efter i skolan men det kan inte vara bara det, jag är lite orolig för M men inte så farligt, och visst jag har vissa saker jag har svårt att få ur huvudet men samma sak där det är så mkt, och visst jag har inte många jag klarar av att öppna upp mig för och prata från hjärtat men så har jag alltid haft tyvärr, och visst jag är ensam hela tiden i veckorna utanför skolan men det kan väll inte vara det heller har ju gått snart 2 år och det visar sig nu…

Jag överlever väll men det är jobbigt för jag orkar inte så mkt som jag borde… Jag är ledsen allihopa för att jag har blivit som jag blivit och inte är som jag var, jag hoppas att jag kan ändra på det snart…

PS. Jag är ledsen älskling att jag får dig att lida mer än du behöver, att jag inte stöttar dig lika mkt som jag borde, att jag e svartsjuk, att jag inte litar på dig alltid som jag borde, att jag gnäller och irriterar dig ofta. DS.

Peace Out